Jag heter Kamila Radwan, och du kan inte ens föreställa dig hur glad jag är att du hittade vår webbplats. Jag läste om snabbmodets skumma metoder och den exploatering som varumärken begår – utan att möta några konsekvenser – för länge sedan. I tjugoårsåldern bojkottade jag nästan alla butiker i köpcentra – och det gör jag fortfarande. Inklusive flygbolag, men det är en annan historia.
Mitt sömnadsäventyr började med en upplevelse som fullständigt förändrade min uppfattning om modebranschen. År 2023 deltog jag i en årskurs som i Sverige kallas Skattungekursen. I en liten by inbäddad i Dalarnas skogar lärde sig en grupp helt främlingar under ett år hur man odlar ekologiskt och hur man lever med minsta möjliga negativa fotavtryck – det vill säga i fullständig harmoni med naturen. Ett av ämnena jag valde var naturligtvis traditionell vävning och beredning av ett material som kallas vadmal, eller loden på polska (en typ av ullfilt), och sedan sömnad av kläder av det. Det var en otroligt intressant process, men den fick mig också att inse hur dyr, tidskrävande och komplex tygproduktion är.
De artiklar och böcker jag har läst om textilproduktion i vår tid kunde inte förmedla för mig vad som krävs för att slutföra ett projekt som tar dussintals, om inte hundratals, timmar, kräver omfattande teoretisk kunskap och i slutändan häpnadsväckande mängder vatten. Modeindustrin använder naturligtvis maskiner för vävning, men mängden vatten och kunskap som krävs, och det faktum att sömnad tekniskt sett fortfarande är en manuell process, förblir oförändrat.
En annan skillnad är användningen av kemikalier, blekmedel och färgämnen som släpps ut i dricksvattnet.